Life is though, but darling so are you.

Jag tror alla innerst inne i hjärtat kan känna vad man vill i livet. Vad som är just din mening. Ibland vill man inte erkänna det. Inte ens för sig själv. Kanske för att man inte har den självkänslan. Man tror inte tillräckligt på att man kan lyckas. Man blir rädd av konkurrensen, och att man inte ska räcka till. Rädslan för besvikelsen av att misslyckas är större än LYCKAN om man klarar det. Kanske har man fel personer i sitt liv.

Jag har kommit såpass långt i mitt liv nu. Det är nu eller aldrig som gäller. Jag vet att man måste veta sitt VARFÖR. Varför går jag upp varje morgon? Varför går jag till jobbet? Varför måste jag fortsätta fast motivationen och orken tagit slut? Varför ska man fortsätta kämpa vid motgångar?

Svaret på varför finns också inom oss. Det räcker inte med svaret att man går till jobbet varjedag “för att tjäna pengar”. Jag kan mer än så, det kan du med. Det är heller inte för att göra någon annan stolt. För att samhället tycker det är bra att plugga det ena eller jobba med det andra. Eller familjen tycker det, eller vänner eller partner.

Jag MÅSTE få vara den jag vill vara. Även om alla andra kommer tycka det jag vill är idiotiskt, så är det den enda vägen för just mig. Är jag rädd att misslyckas? Ja. Kommer jag ha motgångar? Ja. Kommer jag att ge upp? Aldrig. För jag kommer inte bli lycklig annars. Kommer det finnas duktigare personer? Ja. Man kan inte jämföra sitt kapitel ett med någons kapitel 20.

Efter att jag jobbat snart två år som säljare har jag fått tänka igenom det. Nu har jag fått nog med mitt liv, och vill följa mina drömmar. Patetiskt nog har det alltid funnits framför näsan på mig.. Alltid vetat om det. Jag vill jobba med skönhet. I slutet av nästa månad ska jag utbilda mig till Fransstylist. Sååå taggad! Vill spola framåt tiden. Behöver bara utstå några veckor till. Sen kan jag köra mitt eget vid sidan av.

Men jag trivs med 1000 bollar i luften. Ska även kämpa nu med att ta körkortet. Varje-lediga-dag. Om jag så måste åker jag iväg på intensivkurs. För de lär jag behöva sen, dels för jag inte vill bo kvar i Sthlm, men också me tanke på vad jag vill jobba med.

Min största dröm är ju att bli Make-up Artist. Att vara frilanserande. Vara min egen, självständig. Uttrycka mig. Visa att jag kan bättre, att jag är Bäst. Och detta hade jag tänkt mig till hösten, (dock som plan B om jag inte kommer in i högskolan).

För tanken är att jag ska börja plugga på universitet/höskola också. Men det är inte lika viktigt, så kan skjuta på det till våren 2019. Så hinner jag både gå mina dröm utbildningar först och testa mina vingar. Men även skriva högskoleprovet i höst. Det är fortfarande oklart vad som händer i höst, antingen pluggar jag vidare eller så blir jag MUA.

Utöver detta har jag massa andra planer också, men känner att inlägget blir för långt. Men ska börja blogga, så ni kommer få följa min resa. Dels så ska jag kötta med träning också. Även övrig hälsa, t.ex vad jag äter. Och detta gör jag ju för min skull och mitt välmående. Och för att jag mår psykiskt bra då kroppen mår fysiskt bra. För att jag vill bli snygg igen, då jag inte längre känner igen mig i spegeln. För jag försöker bli den personen jag en gång var. För när jag var yngre ville jag bli BÄST. Jag hade höga krav på mig själv. Egentligen extrema krav, men man kommer ingenstans av att tänka basic. Och egentligen var jag inte bra på något förutom ett vinnar psyke. Det var lika jobbigt att träna då, faktum är att det kommer aldrig bli enklare, men mitt psyke gav inte upp. Allt kämpande sitter i huvudet, “The pain of striving for your goal will only last a short while, the pain of not trying will last a lifetime.” Man måste ta kontroll över sig själv. Alla bär ansvaret över hur man ser ut.

Nu har jag ventilerat lite tankar bara. Det jag vill få sagt är att Alltid följa sitt hjärta. Lyssna till dig själv. Alltför många ger upp sina talanger. Hur omöjligt det än känns så kommer den resan i livet vara värt det.  Suffer the pain of discipline or suffer the pain of regret. Ta hand om er allihop! Puss.

Öron Piercingar

Hej! Nu mår min septum mycket bättre redan. Piercade 1,5 vecka sen, och har råkat ta ut piercingen när jag tvättar den och lagt in den. Och det känns ingenting. Så tänkte beställa mina smycken. Yeey! Tror jag ska byta så fort dem kommer hem till en guld/rose guld hästsko.

Men sen såg jag även massa öron piercingar. Och är jag någonting så är jag en perfektionist. Tycker typ 99.999% av alla örhängen ser ut som skit.. Haha. Därför jag inte använder några örhängen fast jag har typ 8 hål i öronen totalt. Det måste se perfekt ut tillsammans eller ingenting är mitt motto. Same med tatueringar. Ska man ha tatueringar funkar det inte att ha 10 små skit tatueringar. Man ska liksom köra hela armen, låret, rumpan och ha ett gemensamt tema på hela kroppen, istället för massa små fylle tatueringar. Haha som Kim Kardashian säger “you can’t put a bumper sticker on a bentley”. Ska man köra ska man även lägga pengarna och hitta den perfekta tatueraren.

Vill pierca Tragus helt spikat. Och bara ha en simpel liten diamant. Och kanske även en Rook eller Daith. Som på bild 1 eller 2. Eller köra det ena på ena örat och andra på nästa öra helt enkelt. Får passa på att pierca mig nu snabbt innan det blir sommar så jag inte får bada. Åh såå taggad! Puss!

Flytta hemifrån

Hej! Äntligen är jag hemma. Inte varit här på 2 veckor snart. Sen alla hjärtans dag, har jag bara jobbat. När jag kom hem från Östersund förra helgen drog även jag och älsklingen på en lägenhetsvisning. Även om det är långt kvar innan vi kommer köpa. Har längtat att flytta hemifrån sen jag var 13år, då var man naiv och trodde att dagen jag fyller 18år skulle jag packa ihop och flytta.

Riktigt så funkar det inte i Stockholm. När jag var 18år pluggade jag i gymnasiet, och det är förr ens nu senaste året jag jobbat och slitit. Visst “flyttade” jag tillfälligt hos en kille, men det är verkligen inte samma sak. Jag vill ha mitt helt egna ställe, helt oberoende av någon annan. Inreda det efter min stil. Min lilla plats i universum.

 Det gäller att spara och ha tålamod. Ibland känns det som jag aldrig kommer flytta hemifrån. Vill inte hyra för då tar det bara ännu längre tid innan jag kan köpa min bostad, sen bor jag rätt bra nu haha, varför slösa pengar på något jag redan har? Sen är bostadskön en livstid.. Just nu har jag som mål att spara 100 000. Och har som deadline ett halvår. Tänkte spara mellan 15000-17000kr i månaden. Når jag bara 70 blir jag ju nöjd ändå, det är ju alla fall en bit på vägen. Det funkar inte att spendera sina pengar så fort man får lön, och det är fan inte rimligt om man bor hemma. Vet typ inte vart mina pengar tagit vägen. Men det är fullt möjligt, och om 1-2 år kommer jag kunna flytta. Man måste bara ha viljan och sen skriva mål. Inte i huvudet, utan skriva ner det på papper, mobilen, bloggen haha. För då når man det till slut.

Hur gjorde du för att köpa din lägenhet? Hur gammal var du?

DU ÄR BÄST I VÄRLDEN

God morgon! Ny vecka nya tag. Igår var min riktiga första dag på jobbet, följt utav en middag. Nu har allt landat och jag ska komma in i mina nya rutiner, ska äntligen börja blogga varje dag. Tänkte skriva några längre inlägg om ett ämne varje vecka, som önskeinlägg. Så ni får kommentera rubriker på vad ni vill läsa om, t. ex så ska jag skriva mer utförligt till er som undrat om smink för mörkhyade, om mobbning, relationer, träningspass osv. Vad ni nu kommenterat så sparar jag det. Har satt upp nya mål.

Jag har lärt mig massor om mig själv senaste tiden. Jag har mina dagar, eller min lilla stund under dagen jag känner mig otroligt nere. Det kan vara pga dåligt med sömn, inte käkat, inte tränat, rastlös eller jobbiga eller negativa människor, som gör att jag tappar humöret.

Folk runt om kring mig delar inte min vision. Jag känner ingen som är intresserad av det jag är intresserad av. Jag har inte familj eller vänner som bloggar, som har youtube-kanal. Många är inte ett dugg ytliga, vissa dricker fast jag inte gör det osv. När jag har en dålig dag/stund är det ingen som ser min vision och peppar mig. När nån frågar hur min blogg går, jag svarar ‘sådär fokuserar på annat just nu’, svarar de flesta ‘jag förstår..’ Inte ‘fan du är ju as grym du borde fortsätta blogga.’ Eller ‘ja, du har sovit dåligt, men ta dig till gymmet och gör ditt bästa ändå.’ Det bästa man kan ha är folk som delar din vision och hjälper dig nå dit. Det är otroligt viktigt vilka personer man investerar sin tid på.

Fått höra allt från att jag är värdelös, att jag inte har något att erbjuda och komma med, att jag inte är en riktig kvinna för jag inte vill stå i köket och för jag vill vara självständig, att jag inte är fitness person för jag inte tar det på fullt allvar varje dag/ser ut på ett visst sätt, att folk bara ser mig som ett objekt, jag är inte flickvänsmaterial, att jag är omogen som bara har kul med mitt liv, att jag ser bättre ut utan smink, att jag är osäker för jag vill hålla låg profil, att ingen tycker om mig för jag inte bryr mig vad folk tänker om mig, att jag är tråkig för jag inte dricker, att jag borde fortsätta plugga, att jag tjänar för lite pengar, att jag inte har några känslor, att jag inte uppskattar folk som smörar, att jag är bortskämd och aldrig skulle klara mig själv, att jag är negativ för jag är så ärlig, att jag aldrig fixar mig eller bryr mig om hur jag ser ut. Huvudsakligen att ingen kommer älska mig för hur jag är, eller för det jag brinner för. Det duger inte.

Alla har fått höra samma ord nån gång eller kommer att få höra det. Det jag brukar tänka i dessa lägen är hur jävla många människor jag har bakom mig. Jag är ingen kvinna för jag inte vill vara hemmafru och laga mat? -fråga vad andra tjejer tycker om det. Tror ingen tjej vill det oavsett vilken kultur.
Är man ingen fitness person bara för man inte har massa muskler och ser ut som tjejerna på instagram? -kika runt på gymmet, hur många naturliga tjejer ser egentligen ut så? Ingen. Man kan va lite mulligare, eller smalare, det är ändå GRYMT.

Andras ord tar inte på mig. Jag är härdad och fått höra sååå mycket skitsnack att jag bryr mig inte, kommer aldrig bry mig vad någon tänker negativt om mig. Oavsett ens förflutna, så går livet framåt och man blir bättre. Men tro mig, jag har mina stunder nästan varje dag jag känner att humöret går ner. Börjar tänka att alla är så mycket bättre än mig på just det och det, jag känner mig värdelös. Vet inte vad jag vill, varför. Allt stannar upp och jag vill bara ha någon som peppar mig, men ingen finns där. Ingen ser denna visionen och jag är ensam.

Då går jag in och läser ALLA fina peppande kommentarer ni skrivit till mig! Går inte ens att beskriva hur mycket allt ert stöd och era kommentarer hjälpt mig. När ni skriver att ni ser hur mycket jag brinner för något, eller ser att jag genuint bryr mig om det på riktigt. Jag printar alla pepp kommentarer i mobilen, och stunder jag bara vill gömma mig under en sten läser jag dem, och efteråt känns allting miljoner gånger lättare! Och jag är inte ensam om att tänka såhär. Artister och andra kreativa personer känner precis samma sak, att de conectar bättre med sina följare än med sina bästa vänner. För de delar samma intressen och visioner. Alla ni känns som mina bästa vänner. Och de gånger jag haft nedåtgångar i livet och skrivit om det, har ni alltid hjälpt mig framåt, och delat med er av era erfarenheter. Ni som följer något utav mina sociala medier har förmodligen mer gemensamt med mig än de flesta människor jag umgås med eller träffar på i vardagen. Utan min blogg och hela denna delen utav mitt liv hade jag varit helt jävla vilsen. TACK TACK TACK! DU har verkligen hjälpt mig så sjuuukt mycket mer än någon annan. Ni är påriktigt bäst i världen allihopa!

Nu ska jag fixa mig och dra till jobbet om en timme. Hoppas ni alla har bästa dan! PUSS & KRAM!

IMG_4826 IMG_4827