AVICII True Stories

Hej! Tänkte tipsa er om att se dokumentären om AVICII. Det är gratis att se den på Svtplay. Såg den igår kväll. Det gjorde verkligen ont att se. Det är skevt hur artisteri yrket samt även världen fungerar, att folk bara bryr sig om en så länge de har någon vinning. Pågrund av hans överarbetande livsstil fick han även hälsoproblem. Det är ganska vanligt att folk börjar må psykiskt dåligt när man mår fysiskt dåligt, och speciellt dem som är sjuka en längre tid. Man vill mer än vad man klarar av. Så alla som känner ångest, stress, jobbar och sliter för mycket är det viktigt att omvärdera sitt liv.

Jag förstår precis hans ångest och att dem runt omkring inte stoppade honom är jättesjukt. Ser ju genom skärmen hur dåligt han mår, hur kunde det fortsätta pressa honom? Det konstiga är väl att människor brukar pusha andra att orka lite till, kämpa hårdare. Fast det personen egentligen behöver är att ta det lugnt. Släppa alla “måsten”. Hans team övertalade honom att hålla ut längre när han ville lägga ner karriären pga pengar och anseende. Ibland behöver man släppa på gasen, underlätta för dem man bryr sig om. Inte tvinga dem kämpa för något dem inte vill.

 Detta har gjort det ännu mer tydligt för mig att jag måste följa mitt hjärta. Samt att tänka på personlighetstyper. Man kan inte titta på dem stora förebilderna och tro att man kan bli som dom. Ingen är som dej. Man måste hitta sin väg och det som är rätt för en själv. Det är oftast introverter som är genier men hur slår man genom när man inte gillar stå i centrum? Hur blir man chef när man inte gillar styra och ställa? Jag tror inte det finns ett rätt. Man kan slå igenom oavsett personlighetstyp, finns ingen perfekt person som chef, eller kändis. Det är olika men man måste alltid tänka på vem är jag, istället för att göra som alla andra. Då blir det bara fel. Tråkigt att han var så ung. Ta hand om er!

Life is though, but darling so are you.

Jag tror alla innerst inne i hjärtat kan känna vad man vill i livet. Vad som är just din mening. Ibland vill man inte erkänna det. Inte ens för sig själv. Kanske för att man inte har den självkänslan. Man tror inte tillräckligt på att man kan lyckas. Man blir rädd av konkurrensen, och att man inte ska räcka till. Rädslan för besvikelsen av att misslyckas är större än LYCKAN om man klarar det. Kanske har man fel personer i sitt liv.

Jag har kommit såpass långt i mitt liv nu. Det är nu eller aldrig som gäller. Jag vet att man måste veta sitt VARFÖR. Varför går jag upp varje morgon? Varför går jag till jobbet? Varför måste jag fortsätta fast motivationen och orken tagit slut? Varför ska man fortsätta kämpa vid motgångar?

Svaret på varför finns också inom oss. Det räcker inte med svaret att man går till jobbet varjedag “för att tjäna pengar”. Jag kan mer än så, det kan du med. Det är heller inte för att göra någon annan stolt. För att samhället tycker det är bra att plugga det ena eller jobba med det andra. Eller familjen tycker det, eller vänner eller partner.

Jag MÅSTE få vara den jag vill vara. Även om alla andra kommer tycka det jag vill är idiotiskt, så är det den enda vägen för just mig. Är jag rädd att misslyckas? Ja. Kommer jag ha motgångar? Ja. Kommer jag att ge upp? Aldrig. För jag kommer inte bli lycklig annars. Kommer det finnas duktigare personer? Ja. Man kan inte jämföra sitt kapitel ett med någons kapitel 20.

Efter att jag jobbat snart två år som säljare har jag fått tänka igenom det. Nu har jag fått nog med mitt liv, och vill följa mina drömmar. Patetiskt nog har det alltid funnits framför näsan på mig.. Alltid vetat om det. Jag vill jobba med skönhet. I slutet av nästa månad ska jag utbilda mig till Fransstylist. Sååå taggad! Vill spola framåt tiden. Behöver bara utstå några veckor till. Sen kan jag köra mitt eget vid sidan av.

Men jag trivs med 1000 bollar i luften. Ska även kämpa nu med att ta körkortet. Varje-lediga-dag. Om jag så måste åker jag iväg på intensivkurs. För de lär jag behöva sen, dels för jag inte vill bo kvar i Sthlm, men också me tanke på vad jag vill jobba med.

Min största dröm är ju att bli Make-up Artist. Att vara frilanserande. Vara min egen, självständig. Uttrycka mig. Visa att jag kan bättre, att jag är Bäst. Och detta hade jag tänkt mig till hösten, (dock som plan B om jag inte kommer in i högskolan).

För tanken är att jag ska börja plugga på universitet/höskola också. Men det är inte lika viktigt, så kan skjuta på det till våren 2019. Så hinner jag både gå mina dröm utbildningar först och testa mina vingar. Men även skriva högskoleprovet i höst. Det är fortfarande oklart vad som händer i höst, antingen pluggar jag vidare eller så blir jag MUA.

Utöver detta har jag massa andra planer också, men känner att inlägget blir för långt. Men ska börja blogga, så ni kommer få följa min resa. Dels så ska jag kötta med träning också. Även övrig hälsa, t.ex vad jag äter. Och detta gör jag ju för min skull och mitt välmående. Och för att jag mår psykiskt bra då kroppen mår fysiskt bra. För att jag vill bli snygg igen, då jag inte längre känner igen mig i spegeln. För jag försöker bli den personen jag en gång var. För när jag var yngre ville jag bli BÄST. Jag hade höga krav på mig själv. Egentligen extrema krav, men man kommer ingenstans av att tänka basic. Och egentligen var jag inte bra på något förutom ett vinnar psyke. Det var lika jobbigt att träna då, faktum är att det kommer aldrig bli enklare, men mitt psyke gav inte upp. Allt kämpande sitter i huvudet, “The pain of striving for your goal will only last a short while, the pain of not trying will last a lifetime.” Man måste ta kontroll över sig själv. Alla bär ansvaret över hur man ser ut.

Nu har jag ventilerat lite tankar bara. Det jag vill få sagt är att Alltid följa sitt hjärta. Lyssna till dig själv. Alltför många ger upp sina talanger. Hur omöjligt det än känns så kommer den resan i livet vara värt det.  Suffer the pain of discipline or suffer the pain of regret. Ta hand om er allihop! Puss.

Grand Hotel & Övningsköra

förrätt: Tartar på oxfilé.

Varmrätt: Duva med polenta, och Hasselbackspotatis mm.

Mammas varmrätt: Oxfilé “Black and white” med kalvkorv och rökt sidfläsk.

Efterrätt: chokladkaka med bananglas.

Hej alla goingar! Idag var jag med pappa och övningskörde för första gången sen jag sist lade av (några år sen). Så får börja om på noll. Det gick bra förutom att jag bröt nageln när jag skulle starta. Vilket gjorde ganska ont. Så sjukt kul att jag äntligen är igång! Är igång med MYCKET i mitt liv, därav börjar jag blogga igen.

Efter det åkte jag och mamma på middag på Verandan. Så mysigt med vårkänslor, äntligen 15 grader idag! Det fira vi med en tre rätters. Och guuud vad gott! Men även bra service (för första gången i Sverige). Är sån skillnad att gå på restaurang i Sverige och USA. Men idag leverarade dom. Så kommer garanterat gå tillbaka dit nån gång för smörgåsbuffé.

Puss!

Boots Zara

Öppnar våra julklappar + Julklappsrim VIDEO

Hej allihopa! Hoppas allt är fint me er! Ett tag sen jag hann sitta vid datorn senast. Men hoppas ni haft en grym jul och nyår! Det har jag haft. Här får ni se mina julklappar jag fick av babe, samt dem jag gav till honom.
Tycker verkligen det är svårt att köpa julklappar, hade först tänkt köpa kläder. Men det är så svårt när han inte är med och provar plaggen. Puss!
Glöm inte att gilla videon på min youtube-kanal och prenumerera på mina videos! Puss!